Kort historik om lerans tillkomst

Lera uppstår genom en nedbrytning av mineraler, vittring från berg , bl.a. fältspat, granit och glimmer. Detta tar flera tusen år. Avlagringar har uppstått vid en naturlig slamning i ett vattensystem som sorterat materialet. Tyngre material som sten och grus faller till botten, och den feta leran avsätter sig.

Lergodslera finns över hela världen och är en sekundär lera, s.k. ”ung” trots att den tagit 15000 år att uppstå! Ligger närmast det översta jordlagret och är ofta förorenat av järn, kalk och mangan. Hos oss uppe i Gränsfors är järnet dominerande och ger den terracotta-röda färgen. Vid oglaserat gods av lergodlera är skärven porös och håller därför inte vatten så bra. Man måste alltså glasera föremålet för att täta det om man inte vill ha just denna porösa yta till t.ex. blomkrukor. Lergods bränns till mellan 950-1100 grader.

Stengodslera finns beläget i södra Sverige men importeras vanligtvis. Den är starkt ”sintrande”. Det betyder att skärven smälter ihop under bränning, är inte porös som lergodsleran. Den blir tät även utan glasering och lämpar sig därför vid framställande av brukskärl. Ligger djupare i marken och är äldre än lergodsleran. Det finns både vit och järnhaltig stengodslera. Bränns mellan 1200-1300 grader.

Porslinsleran i sin tur är den äldsta lersorten och har hög halt av den vita primärleran Kaolin. Efter bränning ger den en genomskinlighet på tunna föremål. Därav kommer det lite mytomspunna högklassade godset. Användes länge i Kina, där porslinsleran finns naturligt, innan man började lära sig om dess framställning i Europa. Bränns till mellan 1350-1450 grader.

Om man förklarar det enkelt och med geologisk vinkling, så ligger den äldsta leran, porslinsleran närmast nedanför berget som all lera avsatts från. Stengodsleran lite längre bort och lergodsleran har följt med vattnet ändå en bit och ligger ofta nära en sjö eller ett vattendrag.