Lite om krukmakar-traditionen i Sverige

Det fanns krukmakare på Själland redan under 1200-talet, långt innan hantverket nådde sverige. Kunskapen spred sig troligtvis sedan genom klostren.

1571 finns det en krukmakare i Vadstena och en i Västerås. 1577 i Nyköping och 1579 skrivs det om en ”Claus Pottemager” i Lund. Stockholm etablerar 1587 ett eget krukmakarämbete, med upp till 8 mästare. Man tror att Gustav Vasa tyckte att det var viktigt att göra landet självförsörjande på hantverksprodukter, och att göra en effektiv värmekälla till slotten – kakelugnar.

Vid mitten av 1600-talet finns krukmakare i trettio olika städer och det var en jämn fördelning i proportion till dåvarande näringsliv, men 100 år senare är det mer spritt, med 121 verkstäder i 62 städer, dominerande i Stockholm.

Lerkärl och kakelugnar var eftertraktade och allmogen började överge träkärl och använde alltmer lergods.

Omkring 1790 växer antalet verkstäder till 200 St. och finns i 70 olika städer i Sverige. Dessutom fanns det ett antal stenkärlsfabriker, (lerkärl benämdes så före 1800-talets mitt). Det fanns också vid den tiden ett antal mindre porslins-fabriker.

Falkenberg, Uppsala, Stockholm och Göteborg visar sig vid sig slutet av 1700-talet vara centrum för den tidiga krukmakar-traditionen. Senare in under 1800-talet även i Höganäs och Arvika-trakten. 1878 när ämbetena och skråväsendet upphörde, spred det sig mer och mer ut på landsbygden.